Det finns platser jag älskar, men samtidigt fullkomligt avskyr. Khao Lak är en av dem. Det som hände 2004 var en av de händelser som präglat mig mest (då pratar jag hela tsunamin och inte bara just här). Plötsligt blev världen ganska stram och läskig, något jag inte riktigt hade tyckt innan, rädslan över att olyckor kan hända så pass mycket mer påtaglig. Så att resa dit var inte helt bekymmersfritt, men blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger som de säger. Så kanske hellre dit än någon annanstans ändå? Och ska man vara rädd för alla katastrofer som kan inträffa skulle vi behöva en varsin bunker att leva i, under jord.

Efter resan 2011 när vi bodde på Khaolak Laguna Resort var jag rätt övertygad om att jag skulle nog faktiskt inte återvända dit, för rädslan satt för djupt och ångesten tog över. Mycket av det beror nog dock på de betongfundament som finns efter just den delen av stranden och mindre med själva risken att bli översköljd, för hela husen rörde på sig när de hårda vågorna slog in (och lät). Så är det 2015, det har gått fyra år sen den där resan. Inför min och As resa i vår tittar jag återigen på Khao Lak, för det stället ändå var. Charmigt, med bra strand längre upp. Rimligt prisläge på mat utanför hotellen, en liten marknad, lite små affärer. Lagom. Men så himla mycket bättre än det lilla av Phuket jag sett. Och det var ju fasen så fint också, det var det ju.
Men sugen på att ligga vaken hela nätterna och oroa mig för vågor, det vill jag faktiskt inte, det gör vi inte om.