Idag är det skridskodags på As fritids, när vi kom på det i lördags var det inte bara en fråga om att de där åkdonen eventuellt var för små – det var också en liten Lillasyster som blev väldigt, väldigt besviken för att hon inte skulle få följa med och åka. Så, igår rotade vi fram deras skridskor och gav oss iväg till ishallen fem minuter bort.

Allmänhetens åkning är en grym sak, jag vet inte om det finns i andra städer men just här kan man i alla fall gå in och titta på alla hallar, rinkar för att se när det är tillgängligt att åka. Jag rekommenderar verkligen att passa in de tider som det inte är tillåtet med klubbor när man har med sig mindre barn, för herregud så de där puckarna kan flyga annars. Vanligtvis är det bara ett spann på några timmar, men det är å andra sidan gratis.

Lillasystern är ofta skeptisk till nya saker, det ligger nog bara i hennes natur. Lite som hennes mormor tror jag. Skillnaden är att hos den här lilla damen kan man övervinna både rädslan och det aviga genom att faktiskt göra, eller om hon får för sig att hon kan. Så, när hon efter många om och men faktiskt stod på isen med skridskor på sig var det gnälligt i sisådär tio minuter. Sen övergick det i ett böljande skratt som fortsatte den kommande timmen. Lite som med cyklingen med andra ord. En dag bara drog hon iväg och så var det bra med det. Jag ska inte säga att hon riktigt flög iväg med skridskorna, men framåt tog hon sig. Och upp. Och upp.