Jag hostar. Jag har hostat länge. Min röst har varit borta de senaste dagarna, men håller nu på att återställa sig. Jag vet inte vad det var i Amsterdam, men bra var det inte. Träningsvärken som dessutom hägrar i min kropp efter den spelade matchen är något utöver det vanliga. Kanske för att jag knappt hunnit anstränga mig under de senaste nästan två månaderna?

Idag fick jag rulla mig ur sängen. Nej, jag skämtar faktiskt inte. Jag fick rulla. För allt gjorde så ont. Lillasystern fick hälla upp sin egen mjölk, för mina muskler i armarna skrek. Högt. Men lugn, hon klarar sånt själv så ingen fara på taket. Idag har jag dessutom fnissat så jag fick börja gråta (på grund av samma träningsvärk) när det sedvanliga syskonbråket faktiskt blev fysiskt och Lillasystern fick sig sin första känga. Det var nog lite på tiden. Tänk den som hade As tålamod ändå med den där retliga treåringen som är hack i häl konstant.