Vårt sista stopp i somras fick inte mycket uppmärksamhet egentligen. Efter två veckor i hus hoppade vi in på ett hotell (vars recension jag inte glömt skriva – den kommer) som var mer dött än levande, i alla fall innanför väggarna. Ca’n Picafort är ett av de där resmålen jag minns väldigt tydligt från mina många tidigare resor till Mallorca, men då utgick vi alltid från Alcudia och reste bara in över dagen för att strosa, äta lunch och vända hem. Jo, just för så nära är det ju faktiskt, bara runt hörnet. Och mycket mer är det egentligen inte att se.

Jag gillade de där resorna, de när jag inte själv egentligen var en van resenär, när jag inte gärna rörde mig utanför min comfort zone. Det var ett tag sen nu, jag gillar att se nya saker, upptäcka. Ca’n Picafort är dock inte mycket att upptäcka, för denna lilla kuststräcka är egentligen numera bara en underdimensionerad strand (trängseln!) längst bort i Alcudia-bukten. Här är stranden inte lika bred, även om kommersen pågår rakt ovanför huvudet tycker jag att staden saknar en del av charmen som krävs för att jag inte ska klassa ut den som komplett turistfälla (vad hände med levande musik och pittoresk känsla?) Med det sagt gillar jag ändå det här stället, det är avslappnat på sitt sätt och det finns pärlor att finna om man bara letar. Den som inte känner behovet av gångavstånd till stranden bor med fördel i samhället Santa Margalida strax utanför. Vänder du mot Alcudia börjar bebyggelsen inom kort och sträcker sig numera nästan hela vägen in till “stan”.
Vackrast är helt klart stranden ändå, längs vägen säljs krimskrams och restaurangerna som poppat upp är i Pirat och Reggaetema, maten därefter. Allra bäst? Här kryllar det visserligen av turister, men svenskarna gömmer sig längre bort i bukten. Istället är det tyskarna och britterna som hittat hit, det syns på urval av mat och dryck.