Idag virvlar snön ner här över Stockholm som ett magiskt litet väsen, det är så här jag älskar vintern – när det är vitt och vackert. All betong och asfalt göms under ett ljuvligt litet täcke som passar utmärkt för utehäng i – älsk på det! 

Jag är frisk tror jag, det känns lite udda att säga för det har jag inte varit på tre månader. Sanningen är att jag har dragit med en luftvägsinfektion sen någon gång i oktober och det är först nu som jag börjar känna att jo – det är kanske över nu. Bäst att inte ta ut något i förskott, för man vet aldrig. Men tröttheten börjar också lägga sig, jag börjar så sakta få tillbaka en del energi, all tid går inte åt att tänka på att jag måste gå och lägga mig. Jag har under långa perioder tyckt att jag nog mest är lite pjåkig, men så fick jag reda på att flera i ligan lidit av twar (vilket är den mystiska sjukdomen som Gunde fick för X antal år sen) och efter att läst de symptomen och hur de utspelar sig så gick det upp några ljus i skallen. På måndag skulle jag egentligen in till läkare för provtagning av just det, men nu verkar det som att kroppen kanske blev rädd nog ändå. Eller så har jag inbillat mig allting.

Så nu, när jag äntligen inte behöver tänka alltför mycket på hur min andning kommer påverkas av om jag tränar eller inte och jag inte behöver sova mer än tio timmar per dygn för att fungera kanske även träningen kan få komma igång igen. Igår var jag inne på ett PT-pass och fick för en stund faktiskt känna mig lite stark, trots att jag är fantastiskt ur form just nu. Men med lite träningspepp på det här så ska det väl banne mig bli lite åka av. Ikväll ska jag kämpa mig tillbaka på hästen och ge mig iväg på en träningsmatch, den första på dessa tre månader (även om jag ju såklart spelat två matcher under sjukdomsperioden).