Mat är och har alltid varit min akilleshäl. Jag är helt enkelt inte bra på det, varken på att äta bra eller att komma på bra mat. Nu har äntligen E börjat intressera sig för matlagning, så jag ser en ljusning på problemet – men ännu är det en bit bort till att jag inte tar till det onyttigaste jag hittar bara för att. Men en dag i sänder och att inte falla in i gamla mönster. Det var länge sen jag kände att jag hade energin att ge mig in i den här kampen, men nu så.

Året har ändå börjat bra, med relativt schysst mat ner i magen. Jag äter betydligt mycket mer grönsaker numera än jag gjort någonsin tidigare, även om många kanske är stekta i smör (ni som äter typ brysselkål naturellt är ju bara galna) för smaken. För mig, som det inte nödvändigtvis handlar om ett hekto hit eller dit utan snarare en helhetshälsa som måste fungera så gör det faktiskt inte någon stor skillnad så länge vi inte pratar att överösa. Kalorier in, kalorier ut. För min del ska bara de kalorierna inte bestå av ostbågar, chips, Cola och lösgodis. Det är en daglig kamp som jag måste ta upp och som jag nu har kämpat mot i en vecka lite drygt. I lördags hade jag en ätdag och passade därmed på att ta en efterrätt när vi var ute och käkade på Urban Deli. Tacken bestod i en intensiv magsmärta som släppte först på söndagskvällen. Så inte värt tyvärr.

Hur gott det än var.