I söndags fyllde vårt minsta barn fyra år. Fyra. Hon är inte ens hälften så berest som storasystern (med all rätt eftersom hon är yngre) men ändå en ganska cool unge i sammanhanget. Framförallt var det ju hon som gav oss möjligheterna att resa med två barn, något jag hade förväntat mig skulle vara betydligt tuffare. Nu var ju Lillasystern en sån där liten bebis som inte gjorde speciellt mycket väsen av sig, på riktigt. Ibland kunde man glömma bort att hon var med, för mest som oftast var hon nöjd. Då.

Sen runt året är så inte fallet, faktum är att hon oftast inte alls är nöjd. Det sista året har hon spenderat genom att vara en fullkomlig treåring. Hon är det mest enerverande och charmiga lilla energiknippe jag känner. Med så kloka tankar, som driver sin storasyster till vansinne genom att exempelvis svara på vad ordet A försöker stava till är. Enerverande som sagt. Omtänksam, lat och krävande i lika stora doser. Finast på alla fronter och kan precis allt men samtidigt ingenting. Blir arg som ingen annan jag känner, är envisare än en åsna.

I augusti vägrade hon att ens ta sig framåt en meter på en sparkcykel, för herremingudochskapare – MAN KAN JU RAMLA! Det var då. Sen körde hon två veckor senare som en vettvilling. I oktober tyckte hon minsann att sparkcyklar är ju för småbarn och beordrade fram en riktig cykel och plötsligt fick jag börja springa vändor till Orminge för att det cyklande barnet skulle köpa ett äpple. Och så var det med den saken. Som så ofta. För den här lilla saken behöver ofta en ganska rejäl push över hinder för att hon ska våga. Sen gäller det att hänga med i svängarna. 

När hon inte är det mest folkilskna barnet i stan är hon charmigast i världen, säger de mysigaste sakerna och älskar att vara nära och kramas. Hon är beroende av sin storasyster och vill alldeles ofta göra precis som henne, men passar inte det försöker hon härma Lykka istället. Har precis (lagom ointresserat) lärt sig skriva sitt namn, kanske snart tänker börja rita något som vi ber henne om (sa jag envis?) och till sommaren kanske hon kommer i närheten av den där magiska 100 centimeters gränsen. Kanske. Troligen inte.

Det bästa hon vet? Cykla, spela spel, titta på Labyrint, leka familj och bada.
Det värsta hon vet? Gå och sova. Behöva gå upp på morgonen.
Favoritmat? Carbonara, tortellini, broccoli, morötter
Icke favoritmat? Allt med kyckling (utom nuggets), potatis