Hörrni, jag har en sån vecka. En visserligen rätt trevlig, men ack så frustrerande vecka. Jag nästintill ramlar över mig själv i cirka allt jag ska göra och får väl mest vara glad om huvudet sitter där det ska. Egentligen är jag inte stressad, inte på utsidan. Men inuti händer något.

Hittills har jag spenderat nästan 330:- denna vecka på att åka med SL exempelvis. För att jag inte lyckats fått med mig busskort, för att jag glömt bort vart jag ska och för att jag helt enkelt är en klantskalle. Samtidigt har jag hunnit både ta en härlig skogspromenad och varit på jobbet tre dagar i rad. Ja, ni läste rätt. Tre dagar i rad.

Utöver det har det alltså spillts en hel del vätskor av diverse slag, jag har lyckats tappa bort arbetsdata för ett drygt år (nej, jag skojar inte) och jag har hunnit somna innan kl 21 på kvällarna.

Helt klart är jag inte riktigt i fas med min kropp eller min knopp, så jag måste kämpa några dagar. Hålla mig över vattenytan och sluta sätta krokben för mig själv. Fast, jag ser ju ironin i hur klantig jag är. I hur mycket jag glömmer. Så fokus blir på att andas, för jag har ju balanserat på den där linan länge vid det här laget och vet precis hur varningen ser ut. Den är här – livs levande.