Igår hände det i Bryssel, igen. Inte igen som i staden, men igen som i dådet. Terrorhoten finns tyvärr ofta över oss, i vardagen och längre bort men tack vare nyhetskällorna känns det som om det lika gärna kunnat vara här. Varenda gång. Paris i november gjorde samma sak med mig, jag slutade andas för ett tag. Men det är ju precis det de vill.

Men så befinner vi oss i verkligheten, i den där jag faktiskt sitter på en tunnelbana när jag får höra att det smällt. I den där jag måste bege mig till jobbet, hur rädd jag än är. För samtidigt som vi får nyheterna fort, tappar vi nyanserna. Rykten flyger, sprids fortare än du hunnit blinka och vips är skräcken ett faktum. Mest är jag faktiskt rädd för att de främlingsfientliga partierna/personerna runt om i världen vinner större mark för att rädslan ökar. För hur vidriga och läskiga terrordåd än är, så är jag mer orolig för en hel värld av hat. Inte för att man inte ska vara medveten om terrorhot, det ska vi absolut. Men vi kan inte sluta leva.