Eller? Kan man kalla det löpning om man nu inte klarar av att springa hela sträckan? Nåja. Vi står i alla fall inte stilla och det rör sig framåt med orken med. I alla fall på något plan tror jag. Ännu mer löpning säger vi att det var i alla fall, för så kändes det! Sanningen är den att jag fick ta lite hjälp av grannarna för att få ihop gårdagens pass, vilket liksom i lördags bar av till vårt spår som ligger i Krokhöjden. Det här passet hade förresten många likheter med varandra, där själva vädret var nyckeln. För gissa vad? Det snöade igen. Ja. Nåväl, det som inte dödar härdar och så.

Det kändes som att vi tog oss fram lite snabbare, med jogging längre bit i början, mer i mitten och slutligen lika långt på slutet. Mer eller mindre. Jag som inte hade mina kompressionstights på mig fick kramp i vaderna på väg ner till skogen och höll knappt på att få mina trötta och något stumma ben uppför backarna som är massiva och rätt vidriga inne i spåret. Men lite jävlaranamma och några små skrik så tog jag mig upp där med. Gåendes såklart, för den joggen känns väldigt, väldigt långt bort. Vårruset? Not so much. Det ska nog fasen gå att ordna tänker jag.

7 km och en timme senare var vi hemma igen. Bra jobbat oss!