Jag hade ingen aning om hur London såg ut när vi bokade resan och även om mitt resesällskap C varit där hade väl inte hon heller någon stenkoll på vart man ska bo heller. Så vi gjorde det enda rätta, vi gick på prisvärdhet och i alla fall relativ närhet och hittade ett boende i närheten av Waterloo – Hampton by Hilton, något av ett lågbudgethotell men i samma klass som många av sina likar i både tre och fyrstjärniga klassen – det här är dock ingen hotellrecension, den får ni vänta lite på. Så hur tar man sig från Heathrow till Waterloo? 

På Heathrow bör du skaffa dig ett Oyster Card, det är ett uppladdningsbart kort du köper på flygplatsens infodisk vid tunnelbanan. Kortet i sig har en deposition på 5 pund, minsta belopp att fylla på är 25 pund – det vill säga totalt 30 pund. Men lugn, även om det låter dyrt så är det billigaste sättet att transportera sig i staden, man kan nämligen lämna tillbaka dessa kort när man reser hem. Det gör du antingen genom att använda en av de automater som finns på nästan alla stationer, blippa bara kortet och välj refund. Har du mer än 10 pund tillgodo på kortet behöver du dock göra detta antingen på flygplatsen eller annan bemannad biljettinformation. Av våra 30 pund fick vi tillbaka 17,50 när vi reste tillbaka på söndagen – perfekt! Tunnelbanan? Den är väldigt lätt att hitta, följ bara skyltarna från terminalen.

Självklart finns det andra alternativ att ta sig härifrån, men med bara ett byte valde vi tunnelbanan för att det kändes enklast (och billigast). Var dock beredd på att tunnelbanan från Heathrow tar sin lilla tid och är minst sagt skumpig. Vårt svenska tunnelbanesystem må inte vara lika utbyggt eller omfattande, men det har en hel del vinster på bekvämlighetsfronten. Här är det i alla fall väldigt svårt att åka fel, på ena perrongen går tåget enbart till Terminal 5 medan den andra är Piccadilly Line (blå -ej ljusblå eller mörkblå) mot stan som du ska sätta dig på. I vårt fall hette stationen vi siktade på Green Park, en av tyvärr ganska få handikappvänliga platser. För att byta till Jubilee Line (grå) finns det hiss tillgänglig om du kommer med tungt bagage, men trots det lyckades vi missa någon hiss och fick ändå kånka en liten bit. Härifrån är det bara några få stationer tills man kliver av vid Waterloo Station.

Ja, det tar en del tid att ta sig från Heathrow till Waterloo och ett alternativ är snabbtåget men det hade i sig inneburit mycket högre transportkostnader, samt i slutändan nästan samma tid eftersom vi då hade behövt byta både vid Paddington och Baker Street. För min del är det antalet byten som oftast stressar upp mig mer än själva restiden (bortsett från långa flygresor, då föredrar jag korta).
Men sen – sen är man framme i charmiga Waterloo. Otroligt härliga kvarter, nära stan (eller ja, i stan) men med lite mer feeling!