Jag är ingen genomtänkt bloggare, ni vet en sån där med fingertoppskänsla. Jag bloggar för att jag vill inspirera till saker, vill minnas och framförallt – för att kunna komma ihåg i efterhand. Med tanke på just de bitarna måste jag erkänna att jag är fantastiskt dålig på att ta fram kameran när den verkligen skulle behövas. Så många gånger som jag önskat i efterhand att jag slitit fram den, släpat på den eller bara knäppt av den där bilden.

Exakt så är det nu med mycket när jag försöker minnas tillbaka på vår resa. Så mycket bra saker. Så få foton. Det är en himla tur att den här resan kommer leva vidare länge i våra minnen. För det är en ganska speciell sak det där, att kunna resa med bara ett barn. Så många funderingar. Så många tankar. Så många grymma om än tjatiga skämt. Skratt och bus.

Så vad jag missade? Enkelt – massa saker. Flygplanet. Maten på flygplanet. Leksakerna. Dohas flygplats. Bästa personalen på Bhandari. Bästa maten på alla restaurangerna. De fina djuren. De onda sakerna i hjärtat. Skräpet. Båtar. Ännu mer mat. Utflykter. Shopping. Himla tur att jag var där.

Idag skrattar jag inte så mycket dock tack vare en ond och trilskande hals. Men det måste ju bara vara någon typ av pollenchock, allt annat är orimligt.