Vi är så himla dåliga på att uppskatta det fantastiska i många av de saker som vi gör. Som lyxen i att äta majs på stranden i Asien. Eller vart du nu befinner dig i världen. Vi reser, som aldrig förr. Men hur mycket tänker vi på själva effekten av resandet? För den där majsen, den kostar pengar. Och den ska tillagas. Av någon annan. Någon som troligen inte har samma budget som dig eftersom hens jobb går ut på att sälja majskolvar – vinstvärdet i det dagsverket är rimligtvis inte i närheten av vad vi ens lägger på mat under en dag på semester. Då pratar vi troligen inte en bråksumma av vad du la i kostnad för den där flygbiljetten som tog er dit. Ni vet, det där flyget som heller inte är speciellt rumsrent på något plan. Och så valet av boende, hur mycket tänker vi till där vad gäller arbetsvillkor för personal samt tvätteriet dit lakan/handdukar går. Ni vet, en resa må ha en slutsumma – men det är en hel lång kedjereaktion som vi ofta är helt omedvetna om.

Ja, vi lever i olika kulturer, vi pratar olika lönevärden och livskostnader. Men allt som innebär att vi “unnar oss” innebär att någon annan måste arbeta för att sälja den tjänsten – hänger du med? Vi skryter om den dagliga massagen vi kan ta, men är dåliga på att tänka fairtrade för den som utför jobbet – är verkligen strandhyddorna med massageverksamhet laglydiga med minimilöner och så vidare? Om vi är rädda för svartjobb här i trygga lilla Sverige kan du föreställa dig länder utan kontroll. Och så barnarbetet, det som följer fattigdomen och som sliter sönder våra hjärtan varenda gång. Ett leende, en klapp på kinden och vänliga ord är mer än ingenting alls för alla, oavsett situation.

Jag ogillar att överkonsumera, men i många av de här fallen gör jag det ändå. Inte för att på något sätt visa att jag vältrar mig i pengar, utan för att bidra till en person utan att ge allmosor. Jag köper en extra majskolv på stranden, som jag sen bara äter upp en liten del av. Jag petar in en extra peng till min massör, jag köper en klänning jag egentligen inte behöver av den gamla tanten vars fingrar är helt sönderslitna av år med nål och tråd. Jag dricksar extra på de små inrättningarna, mindre på de stora kedjornas. Där jag vet att pengarna hamnar i rätt ficka. Och vad gäller flyget? Ju äldre plan flottan kör med – desto mer utsläpp, precis som med bilar.
Så vart vill jag komma? Att det är fel att kunna unna sig dessa saker? Nej, absolut inte egentligen. Men så många historier som rullar just nu om att man minsann inte tänker resa varken hit eller dit i världen på grund av oroligheter och andra omständigheter så som diktaturer och militärjuntor så tycker jag vi väl på semester ägnar väldigt få tankar åt de personer som faktiskt gör vår semester till det den är. Oavsett resmål. Fokus ligger ofta för mycket på politik och alldeles för sällan på de som bor där, jag kan inte låta bli att känna att det blir en sällan skådad dubbelmoral. Att bojkotta, att sätta på skygglappar hjälper inte någon, för den inskränkthet som är på väg att ta över nu skrämmer och förgör. Vår bojkott är deras brist på inkomst, som indirekt leder till fattigdom. Vi resenärer (oavsett ursprung) behöver lära oss att inte klampa på, att inte bara ta fram lien och kräva vår väg. Vi skulle behöva anpassa oss, få flyta med i strömmen och verkligen få uppskatta det arbete som läggs ner för att vi ska le. “No smiles – no money” berättade en burmesisk servitör för mig en gång på Phangan, han slog huvudet på spiken. Jag pratar inte om att resa in i zoner med krig, men terrorismen exempelvis är över oss – oavsett destination och vi kan inte kliva omkring med rädslor för alla platser i världen.

Om vi vågar öppna ögonen och visa världen för det den där, det onda med det goda, så kanske vi faktiskt kan göra en skillnad för de som lever under betydligt sämre förhållanden än oss själva och dessutom slå ihjäl en eller annan fördom längs vägen.