När jag klev över mållinjen stod klockan på 34.53 (plus de 20 minuterna pga senare startgrupp). Jag lyckades springa efter en snabb tjej i starten som banade väg för mig, jag följde henne nästan två kilometer. Sen fick jag gå en sväng, det var lite uppför och jag kände hur min puls rusade. Vid tre kilometer svartnade det för ögonen och jag fick stödja mig på en annan tjej för att inte ramla omkull, så jag började promenera istället. Det var först igen strax innan 4 kilometers strecket som jag började springa igen och nu faktiskt höll mig hela vägen in i mål, med en rätt bra spurt de sista 400 meterna. Fast, när jag tittade Fitbit senare visade den på en puls på 193 där strax innan det svartnade så helt opåverkad var jag knappast.

Jag måste  säga att jag är ganska nöjd. Det här var mitt andra pulshöjande pass på en och en halv månad. En och en halv. Att jag är i toppform nu är en överdrift, det har varit så mycket konstigt den här våren och jag känner att beslutet att ta en paus från derby var mest rätt hittills på länge. inte nog med att jag har färre tider att passa, jag har dessutom mer frihet att hitta träning som passar mig. Så nu, när jag dagen efter ett 5 kilometers faktiskt mår förhållandevis bra tänker jag att det snart är rimligt att hämta ut det där träningskortet.