Alltså så magiskt det är med såna här dagar, när solen skiner, när man hinner vara ute i friska luften och faktiskt är med familjen. Det blir ju lite si och så det där med familjetid annars, ni vet när scheman ska passa, när man ska hinna göra allt och ingenting. Men så kommer avbrott, som idag när vi var på förskolefest för Lillasystern. Det känns nästan lite konstigt det här att A inte längre går kvar där, utan att E är kvar själv. Och snart är en av de största. Vad hände?

Annars är det tisdag, en vanlig tisdag. Den näst sista innan semestern och herregud vad jag har nedräkning just nu. Är det så för alla att de nästan går in i väggen innan vi får pausa? För så känns det. Som att jag balanserar på en väldigt, väldigt tunn linje och inte har mycket kvar att ge. Men med 11, 5 arbetsdag kvar är det inte ens dags att börja fundera över att ta slut. För det går inte. Jag får inte. Men helg i stugan och midsommar nästa vecka ger ju några andningshål. För dem behöver jag löjligt mycket just nu.

Men träning? Nej. Jag får inte till det just nu. Ont i kroppen, ret i halsen, tungt i andning och nej. Kunde vara bättre ja.