Att behöva vakna upp till nyheter om ytterligare ett terrordåd är tufft, Turkiet som redan är utsatt har återigen fått ta smällen. Till skillnad från i Bryssel har man dessutom skjutit omkring sig, men likheten med tre män och bombbälten är skrämmande. Är det här den nya sortens terror? Att världen måste vara så jäkla elak. Istanbul tappade andan och alla de som fick sätta livet till är borta för alltid. Livet. Bara borta på ett ögonblick. För vad? 

Side 2013

Och visst, kanske tog jag åt mig lite av att jag senast igår satt och fingrade på väldigt prisvärda biljetter med Turkish Airlines via just Istanbul i vinter. Men också för att jag, som resenär, kanske känner mig extra mottaglig. Så mycket tid som vi spenderar på/vid flygplatser. På flygplan. På resande fot. Skrämmande krafter finns i världen och ibland känns det som de blir större och större. Jag hoppas det bara är en illusion och att det bara känns så pass påtagligt. Sanningen är väl krasst att vi inte längre lever säkert från terror någonstans i världen.

För vi bör fortsätta resa. Det öppnar ögon. Gör människor mer toleranta. Och just det är exakt vad som behövs just nu. Öppna sinnen. Fast nej, jag kommer inte sluta resa. Även om det skrämmer skiten ur mig.