Konsten att resa ensam med barn

on

Jag må ha fokus på Bali i inläggen här, men sanningen är ju den att på onsdag (!!) åker jag med de två barnen till Thailand. Själv. Ingen stor grej, jag har rest med dem ensam tidigare, men väl värt att ha i åtanke – saker blir aldrig riktigt som man tänkt med barn i släptåg. 
0
“Men hur orkar du?” Vanligaste frågan på varför. Hur orkar jag inte? Vi pratar om en flygresa som visserligen kan vara en pain in the ass om man har otur, men i övrigt så har jag mer energi än vanligt. Jag behöver inte laga mat, inte städa, inte passa tider, inte traggla med nattningar, med aktiviteter som ska passas, skjutsas och väntas ut. Vi behöver bara vara. Förväntningarna inte ställda längre än till avslappning, semester och återhämtning. Oftast med många inslag av bad.

Jag ser det som en chans för mig att ägna dem extra tid. För dem. På deras villkor. För vi planerar inte in mer än jag känner av matchar deras nivå för dagen/veckan. Om vi råkar gå om varandra lite? Mutor. Alltid. Jag gör betydligt hellre en utflykt där motivationen är tydlig från starten än en där det slutar med tjat. Det brukar funka bra och vi passar inte sällan på att göra en extra grej som de specifikt bett om. Än så länge handlar det ofta om något så basalt som att titta efter en ny kylskåpsmagnet, eller titta på en klänning (som de väldigt sällan köper i slutändan).

Sen är barn, just barn. Ibland håller det inte och vi ryker ihop. Oftast är det i kombination med (över)trötthet, hunger eller frustration. Det går över, ni vet – precis som det gör hemma. Tuffaste biten är såklart att ingen kan hjälpa mig eftersom jag reser själv. Å andra sidan är avståndet mellan rummet och balkongen (som inte är iskall) lagom kort för att vi ska kunna lugna ner oss på varsitt håll innan vi ger oss på det igen. Numera är de ju dessutom så pass stora att det går att resonera med dem. Första resorna däremot? Inte lika givet.

0 (1)Lanzarote Feb 2014

“Men varför så långt? Tänk om något händer?” Saker kan hända varthän i världen vi befinner oss. Det långa i sammanhanget är en flygresa, bara några timmar mer än till Kanarieöarna. Enstaka fler än till Kap Verde. Platser de flesta reser till för bara en vecka. Så är det verkligen så långt? Sjukvården finns, fungerar och jag är helt övertygad om att hjälp och stöd finns att få vid behov. Just den här gången befinner sig barnens faster på Bali, så inte alltför många timmar bort.

Men nog börjar jag bli lite rutinerad ändå på det här att resa ensam med barn – tydligen har vi (jag) varit på alla dessa platser och detta blir inte mindre än tredje resan med båda barnen. De första fyra resorna körde vi olika varianter av smidig charter, men ingen resa har varit mindre lyckad (bortsett från väder och vind), trots att vi experimenterat med utflykter, stadsliv och helt enkelt varit ute så mycket vi kunnat. Jag har heller aldrig känt att jag varit helt slut när vi återvänt hem, utan snarare bara med känslan av att det där – det måste vi göra igen. Och på onsdag gör vi just det – igen!

0 (2)Khao Lak April 2016

Tidigare resor ensam med barnen: 
Jan 2013 – Fuerteventura – Caleta de Fuste (Lillasyster E 12 mån)
Sep 2013 – Turkiet – Side (A 4 år)
Feb 2014 – Lanzarote – Playa Blanca (A 4,5 år)
Sep 2014 – Samos – Pythagorion (A 5 år, Lillasyster E 2,5 år)
Apr 2016 – Thailand – Khao Lak (A 6,5 år)
Aug 2016 – Mallorca – Palma (A 7 år, Lillasyster E 4,5 år)
Okt 2017 – Thailand – Koh Lanta (A 8 år, Lillasyster E 5,5 år)

 

One Comment Add yours

  1. Oh vilket härligt inlägg 😍

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s