Vi hade planer för Ubud, jag tänkte ge mig iväg och kolla både Monkey Forest och risfälten när vi nu ändå var i det mytomspunna Ubud. Eller. Ett regnigt Ubud, för det var vad vi fick uppleva. 

Väder är som väder är, vi kan inte styra över det. Men i en stad där regnet mest smattrade i flera dagar blev det lite för mycket och för intensivt. Vi hade svårt att aktivera barn (små ytor, ösregn, kyligare temperaturer med cirka noll roliga saker för barn plus kaotiska vägar) och till slut fick vi se oss besegrade och inse att vi skulle nog behöva en hård cementvägg att dunka huvudet mot om vi inte kom på en plan B.  Så vi drog två dagar tidigare än tänkt till Nusa Dua.

Vi försökte dock, på många sätt. Genom att testa tehus (kaos), passa på att bada under halvtimmens uppehåll (mängden små huttrande kroppar). Gömma oss under tak (tristessen). Gå på massage (det är bara kul en gång). Hänga på rummet (nej, bara nej). Promenera (i ösregn). Vi hann ju med att göra marknaden några gånger i alla fall och öva oss på prutkunskaper,  för den var delvis under tak. Lyckligtvis verkade jag rätt bra på det där med att pruta, för E gick det sämre. Så några fynd gjorde jag helt klart. Vackra sniderier, men också mycket skräp – som det ska vara.

Men Ubud fick nog allvarligt inte en chans av oss, för det blev så fel i många led. Trots att det ska vara så rätt, jag erkänner att mitt rätta element kommer inte fram i kyla och rusk. För kläder hade jag behövt fler och varmare. Ska vi vara helt ärliga berodde det kanske också lite på hotellet, det som visserligen hade fint läge men där frukosten var absolut sämst på hela resan. Ni vet, detaljer som gör en helhet när de blir lite för många. Potentialen däremot? Enormt. Lummig stor trädgård som vi troligen hade njutit av om det inte handlade om halka på mosaikplattorna liksom kakeltrapporna till vår lägenhet. Med en mysig liten pool mitt i området och ett vattenfall som gömde sig bakom träden.  

Fast allt var inte regn och rusk, jag smet iväg en tidig morgon för powerwalk och fick uppleva Campuhan Ridge, så enormt fint. Så pass att det förtjänar sitt eget inlägg.