Bakkahestars “gård” i Eyrarbakki, Island. En halvtimme från Reykjavik ligger den här lilla, lilla kustbyn vars få sevärdheter kan räknas på en hand. Men vem sa att litet inte kan vara bra? Eller faktiskt bäst. För med det här tror jag vi tog hem jackpotten. 

Vi skulle inte rida. Det var planen hela tiden, eftersom C var nyopererad i knäet, dessutom den enda av oss som egentligen gillade hästar – jag har aldrig ens ridit. Trodde vi ja. Men så såg vi dem på håll, ni vet – i hagar längs med vägarna. Ståtliga, karismatiska och bara helt sjukt underbara. Så C började vackla, nog tusan kunde hon stå ut med att rida ändå, sen föll vi alla in i det. Jodå, det kunde vi tänka oss, så inför sista dagen stod vi med tid i schemat för ridning, men ingenstans att göra det på.

Jag hittade flertalet arrangörer, men vi hade ju sett de där lite mindre stallen längs vägen och många av alternativen kändes bara lite för tillrättalagt. Hämtning och lämning. Att bli vallad runt som en av tjugo grupper på samma rutt är inte riktigt min grej. Dessutom ville jag i alla fall minnas att Lisa använde en av de stora arrangörerna och kanske inte var helsåld för något år sen. Så vi sökte vidare, den som söker skall finna.

Bakkahestar är ett litet stall som drivs av Jessica och hennes man. Jessica är svensk, men tog sig till Island för många år sen och fastnade. Kanske inte så konstigt? Det här lilla samhället andas idyll. Det är skarpa kontraster mellan bergen i bakgrunden och havet. De typiska små husen som är mer eller mindre fallfärdiga. Det här är Island. Nu kanske vi har fördel för att vi pratade samma språk – men vilken fullträff! Det kändes som att komma hem till en privatpersons stall, vi blev välkomnade av världens gladaste fyrbenta lilla vän som dessutom snällt visade upp sina valpar.

Hur pass mycket idyll?! 

Jag erkänner att för mig är det ofta det som skaver, det där med djur på resor – i upplevelser och att våga lita på att de sköts på ett bra sätt. Generellt vill jag därmed hålla mig borta från allt vad heter djurturism, för att se dem lida och dessutom bidra – nej. Här fanns inte de tvivlen, för de här hästarna såg ut att må toppen. Att dessutom få information om varje häst, vad den gillar och hur den reagerar på saker. Så pass värt. Det betyder att någon ger den uppmärksamhet och energi.

Så där red vi iväg efter en kort introduktion till hästarna, hur de lyssnade (eller i mitt fall var ungefär lika envis som mig och inte lyssnade alls) över ängarna med vyer som tar ens anda. Vi lyssnade till berättelser om livet här på landet, om fåren som föddes precis nu, om Lågan (den ena ljusa) som gick ner sig i isen i vintras och om barnen på ridskolan, om barnbarnet vars häst jag rider. Sarah arbetar här för fjärde sommaren i rad, trots att hon egentligen är utbildad lärare nu hemma i sydligare delar av Europa. Fyra personer och två ledare, alltid där och hade koll – justerade remmar, såg till att hästarna var nöjda. Det kändes helt fantastiskt, för det är skillnad att känna att man gör något där känslan finns kvar, där det inte bara handlar om pengar. Jag lovar att det inte gör det här.

Vi red ner till havet, tittade på det stormiga svarta. På bråten som sköljt upp på stranden.  Hittade kadaver. Rester av en tumlare. Två. Kanske till och med tre. Eller var det en säl? Bevis på att livet i havet kanske inte heller är lätt alla gånger.  Dessutom sken solen för första gången på länge över Eyrarbakki, vi njöt. Island och hästar alltså – vilken jäkla kombo?!
Jo, men det kan nog bli ridning igen för min del. Om det blir på Island eller inte låter jag vara osagt, min plånbok måste få läka innan något återbesök där är att ens fundera över.