Ni som hängt med ett tag vet att jag och löpning aldrig riktigt haft ett bra förhållande till varandra, det har varit segt, tungrott och framförallt utan alltförstora resultat. Jag har med avund i blicken tittat på de som med lätthet springer både 3 och 5 kilometer utan att stanna. Själv har jag varit glad över att komma 300 meter. En hemlig dröm har varit att klara de där 5k och nu – done, done and DONE!

Men så började vi ju öva lite, vi tog lite strapatser till spåret, joggade uppdelat i perioder några gånger. Sen plötsligt drog jag till med en runda som visade sig vara nästan 4 kilometer alldeles själv och när jag kom tillbaka från helgen i stugan vid påsk så fick Ida ut mig på en slinga som hon mätt upp till 5,1. Och vi sprang. Tamejtusan hela vägen. När vi kom fram visade klockan på 30 minuter drygt. Wow.

Personligen trodde jag nästan inte att det var sant, för jag kan ju inte springa. Så jag testade med barnen dagen efter när vi körde VAB. Och jo, 5 kilometer på 36 minuter (det tar ju lite tid att skjuta på och invänta cyklar….). I början på veckan nu gav vi oss ut på en lite annan bansträckning men ändock de galna 5 och woopa – 29.41. Så, jag är officiellt inte bara uppe i 5 kilometer, jag är också under 30 minuter. Det är ju ändå värt en liten applåd faktiskt. Nu ska jag bara se till att hålla i det och inte bli en latmask med löpningen igen.